Vari denna invasion från norr har sitt ursprung har länge varit en gåta. Den senaste i den digra hord som sällat sig till frågeställarna är Insu, som i sin samlarkortsodyssé här på FF hade ett kapitel enbart om orsingarna, och där han frågade sig hur det kunde komma sig att så många av dem (av vilka merparten någon gång huserat i Mora IK) lyckats så bra inom denna sport. Jag såg då äntligen min lilla chans att få göra ett patetiskt försök till grävande journalistik. Som en hormonstinn Janne Josefsson dök jag djupt ner i ett till synes becksvart mörker och rotade runt under varenda sten och skrymsle efter svar. Det är inte utan en viss stolthet jag kan meddela att jag nu lever i de upplystas trevliga hemvist. I alla fall försöker jag inbilla mig det. Förmodligen finns det knappt ett spår av sanning i de teser jag nu kommer att presentera, förutom från vissa snäva vinklar, men skit samma. Svaret jag kom upp med stavas i alla fall kort och gott; Orsa IF!

Det finns nog få klubbar i Sverige som så väl gör skäl för epitetet ”plantskola” som OIF. Här drillas blivande ishockeyspelare i en mängd olika sporter och färdigheter innan de så småningom snörar på sig skridskorna och går på is. Självklart blir en hockeyspelares handledsskott mycket bättre om han först spelat handboll. Självklart blir en spelare rappare på rören om han tidigare tränats i fotbollens ädla konst. Detta är något som Mora IK tagit fasta på.

De första äktenskapliga banden mellan Orsa IF och Mora IK kan spåras tillbaka till 1945, även om det då förstås vore rättare att tala om broderliga band. Då togs nämligen ishockey upp på Orsa IF:s program på initiativ av en viss Karl-Erik, med det mer MIK-bekanta efternamnet Faleij. Karl-Eriks bror Gunnar hade vid det laget som bekant sysslat med ishockey i Mora i halvtannat decennium, och hade därför en del begagnad utrustning som han mer än gärna lät OIF ta över för en billig peng. Så här i efterhand står det ju klart som krovspad att den välvilliga inställningen från Moras sida bara var en täckmantel för att utan protester från OIF kunna placera ut talangscouter vid Stormyren, där Orsas första hockeyspelare drillades. Säkert hade man sedan länge sett potentialen hos de rakryggade Orsakarlarna, vilka man nu försökte knyta till sig med alla till buds stående medel.

Dessvärre bet man sig lite i rumpan eftersom ishockeyn ströks från OIF:s agenda endast efter ett par år eftersom den ansågs för dyr. Istället bildades Orsa IK. Men även om nu ishockeyn försvann från OIF:s arena hängde MIK:s scouter envist kvar vid föreningen. Uppenbarligen fungerade också avpoliteringen av ishockeyn som en ”trigger off”-effekt. MIK:s scouter utnyttjade sin kreativitet till bristningsgränsen. De vidgade sina vyer och snart sågs de besöka även de mest udda av idrottsplatser i Orsa i sitt ivriga talangsökande. Ett kontroversiellt genidrag som skulle visa sig bli mycket fruktbart.

Scoutläger. Invigningen av den nya läktaren på Lillåvallen i juni 1944. En läktare som skulle komma att slitas av mången talangscoutsrumpa, och görs så även idag får man förmoda. Säkert sitter någon av ”Faleijs lakejer” på läktaren redan på den här bilden.


Man måste förundras över dessa scouters otroliga förmåga att upptäcka vem som kan tänkas bli lyckosam med puck och klubba. Att i t.ex. ett vattenpololag hitta ämnet till en legendarisk spelare som än idag kan ses smyga runt i Smidjegravs katakomber, och i samma lag hitta en elitback som senare skulle göra succékarriär på domarområdet vittnar om en otrolig fingertoppskänsla. Att vidare i en tanig pojkspoling, hemmahörande i OIF:s pojklag i handboll, se en potentiell överstegris till ishockeyback lämnar en stum av beundran. För att inte tala om alla blivande ishockeyspelare man lyckades nosa upp från OIF:s fotbollssektion. Här nedanför följer en liten sammanställning av det spelarmaterial som MIK:s scoutande i OIF resulterat i (observera att det säkerligen finns en uppsjö fler exempel, men man har väl ett liv utanför hockeyn också…tror jag i alla fall):


Slut

Knogen